..är vad svartsjuka är. Jag hatar hur man blir av det. Det är inte ofta det drabbar mig, jag vet inte om det är bra eller dåligt. En del menar på att svartsjuka uppstår vid kärlek, att det är ett bevis på att man har känslor för den man är svartsjuk på. Så har jag egentligen alltid också resonerat. Men så har man levt i så många år med en människa som aldrig litade på en, som var konstant svartsjuk, och det resonemanget dog. Istället borde det vara så att älskar man någon så ska det inte finnas svartsjuka. Åtminstonde kändes det så, just där och då. Sen dök det upp en person som inte var svartsjuk alls. Inte det minsta lilla. "Gör vad du vill. Är du otrogen mot mig finns det inget jag kan göra, men jag vill inte vara tillsammans med dig då." Det var ju inte precis något som värmde om hjärtat, för då dök resonemanget upp igen; är du kär i mig bör du väl känna lite svartsjuka nånstans inom dig. Men samtidigt var det så jäääääävla skönt. Man kunde vara helt ärlig om allt, framför allt om saker som lätt kunde misstolkas, därför att misstanken aldrig fanns där..
Men nu, igen.. det går inte att komma ifrån att dessa saker, kärlek och svartsjuka, går hand i hand. Hur man än vrider och vänder på det, så är det fortfarande där svart på vitt. Jag säger att det inte spelar någon roll, att det är lugnt. Försöker ha en cool inställning, men så fort man är ensam kommer sanningen fram. Det äter upp en inifrån, man kan inte komma till ro, för att det enda man tänker är "Tänk om.." . Det är fan ett jävla piss alltså.

Idag skulle jag ut å rida Rocky var det tänkt. Kom upp på hästen och ut en sväng. Hann med lite trav men det byttes ganska fort till galopp. Det finns ingen broms på den gamle mannen! I alla fall så känner jag plötsligt hur den ena stigbygeln försvinner längre och längre ner. Tycker det var konstigt, tittar ner och vad har hänt? Jo, det lilla stiglädret hade gått sönder, så det gick inte att rida mer :(

Lilleman gör framsteg. Om det beror på honom eller för att jag är så jäkla snabb med å springa ut med honom, vet jag inte, men än har det bara hänt 3 olyckor. Däremot drar han mot varje port han ser, när vi är ute, och piper och gnyr och vill inte vara ute verkar det som. Han gör ifrån sig, men sen får det vara nog! :o Han skäller på allt och alla han ser, försöker berömma honom så mycket man hinner när han är tyst, och avleda uppmärksamheten men det är inte så lätt alla gånger. Han fick sitta på Ystadvägen och kolla på trafiken häromkvällen och det gick bra, till och med när ambulansen kom. Men nåt stadstränad är han ju dock inte :o

Nu ska jag försöka hitta på nåt annat, pusshaj