En ny dag på en ny vecka, och tiden går alldeles för fort.
Fick i lördags tvingas att inse att det inte är långt kvar. Den senaste månaden har gått alldeles för fort, och det blir bara sämre. Jag fungerar som så, att vid sådana här situationer så flyr jag. Jag vill gömma mig och inte behöva befatta mig med vad som sker. I situationen med F kan jag göra så, för hon är inte medveten om det ändå. Och på det sättet kan jag bevara bilden av hur det var, inte förstöra den med bilden av hur det är.
I denna situationen går det dock inte, då M fortfarande är medveten. Någotsånär i alla fall. Jag kan inte överge och springa och gömma mig, även om det är det enda jag vill. När jag tänker på det, kan jag knappt hålla det förbannade tårarna borta, och det är så jävla jobbigt.
Man har tvingats inse att det inte är långt kvar. Det man trodde var för alltid, när man var liten, är i själva verket snart slut. Inom mig skriker den lilla flickan att jag inte ska vara ledsen, att hon alltid kommer att finnas där precis som hon alltid har gjort. Men jag förbereder mig ändå på att fira nästa julafton och födelsedag utan henne :´(

Förutom detta mörker som hänger över mig, så finns det små ljuspunkter i livet också. Det är dom som gör att varje dag blir lite lättare att ta sig igenom. Mitt hjärta är den absolut största ljuspunkten, tillsammans med älskade lilla Milton ♥
Förutom dessa två varelser, är det att jag har hittat en ny häst att rida. Eller det är systers förtjänst, och jag hoppas på att det går bra. Stallet är så himla mysigt, och det är perfekt att få rida ut i skogen och rensa tankarna, eller att inte behöva tänka alls. Hade jag sen kunnat lita på att Milton inte ger sig av på kaninjakt så hade han kunnat följa med när jag rider också. Dock finns det nog för mycket roligt att jaga i skogen, att han med största sannolikhet försvunnit.
Oh, jag ser fram emot morgondagen så förbaskat mycket! Jag är som ett barn på julafton, det är fasen inte klokt :o