Alla är jämlika. Vi har våra egna kläder på oss, för att inte orsaka en tanke/känsla att det är "Vi och Dom", det är bara "Vi". Personalen är mer som ett gäng kompisar, eller som en liten familj. Det förekommer lite tjafs och gnabb som det gör i familjer, mest på skoj. Det är ingen spänd och tråkig stämning där man bara pratar med varandra om jobbrelaterade saker. Att gå dit känns inte som att gå till praktiken, att gå dit känns snarare som att gå hem. Jag har inte fått "hem-känslan" än, men det känns då verkligen inte som ett jobb/praktik. Exakt likadant var det när jag jobbade i stallet. Det är mer som att man spenderar dagarna med att utföra sin hobby.
Jag valde verkligen rätt praktikplats. Rätt utbildning för delen också.
Det flyttade in en ny patient idag också, h*n verkar trevlig, kom fram och hälsade direkt. Det är bara den andra personen av tio intagna som har gjort det. Inte för att de andra är mindre trevliga, men man märker redan skillnader i deras personlighetsstörningar. En i personalen bara flinade åt mig när jag sa "Mitt hjärta är så blödigt.. hade jag kunnat hjälpa alla så hade jag verkligen gjort det".

Det har inte hänt så mycket annat än det.. Hade Petunia i måndags, hon gnäggade på mig i hagen och kom fram av sig själv. Första gången jag skulle hämta in henne vände hon baken till illa kvick, det skulle inte förvåna mig om hon tänkte slänga iväg en spark också, haha.
Dags imorgon igen dock. Vet inte vad det står på igångsättnings-schemat, om hon ska ridas eller inte men det återstår ju att se.

För övrigt är aktiv dumhet det absolut värsta som finns.