För ett par dagar sedan var mina händer alldeles rödflammiga och hemska, det fanns till och med små sprickor här och var. Kunde inte duscha i varmt vatten heller för det sved som tusan, och de blev ännu rödare. Nu har det gått över dock, men inte till det bättre. Nu ser mina händer ut som gamla torra kärringhänder! De är inte röda, utan helt normala, men om man känner på handryggen så är dom som sandpapper! Bara för att jag är för rastlös för att hålla på och smörja mina händer hela tiden. Det tar ju tid innan det gått in i huden, och vad ska jag göra under den tiden liksom?

Idag värkte mitt hjärta. En kille kom till Sverige, han hade varit i landet i typ en halvtimme när han kom till oss. Det blev ett himla ståhej om vad vi skulle göra med honom. Han hade fått en lapp av immigrationsverket som skickade honom till Arlöv, så efter mycket om och men sa jag att jag kör honom dit. Stackarn måste ju ha nånstans att bo, och då de har nåt samarbete med immigrationsverket så får han bo där gratis och de tar hand om honom. Jag tyckte så himla synd om honom att jag gav honom mina vantar, för att han frös så dant. Mina älskade vantar är nu och värmer någon annans händer, en som bättre behöver dom i skydd mot den ovana kylan. Han blev så glad. Hade jag kunnat hade han gärna fått bo här. Som mitt hjärta värker för de behövande, helt ensam i ett nytt land, främmande språk och kultur och hans familj är jättelångt borta.. usch..

Kerstin ringde mig vid 22 och frågade om jag kunde jobba imorgon.. nu har jag alltså vänt på dygnet, lägger mig 03-04 och stiger upp 9-10 h senare.. imorgon ska jag alltså, med denna dygnsrytmen, stiga upp 06 och jobba mellan 07-14, och sedan ska jag vidare till nästa jobb som är mellan 16-21. Hur ska jag orka med det egentligen? Men spela roll egentligen, jag behöver ju pengarna så det är bara att bita ihop.

Så jävla heartbroken igen då.. det är en så sjukt jobbig känsla. Jag blir alldeles iskall och fryser som en idiot, och jag skakar och skakar. Efter att ha gråtit ihjäl sig i ett par timmar så blir jag helt tom på känslor. Ett stort svart jävla hål är vad som är kvar. För längesedan hade jag lyckats bygga upp en försvarsmur runt mitt ärrade stackars lilla hjärta. Denna mur bröts ner efterhand, sakta med säkert litade man mer och mer på folk. Och det är väl the worst mistake ever to make, att lita på en levande själ. Nu känner jag hur sårbar jag faktiskt är, och hur farligt det är. Visst mår man bra av att få och ge kärlek, men på ett annat sätt mår man bättre av att må dåligt utan det. Hängde ni med? Återuppbyggnaden av muren har börjat i alla fall..