Jag åkte och hämtade Milton hos mamma och pappa vid 18, och skulle hämta med mig alvedon eller nåt annat smärtstillande, till hjärtat. Tänkte göra två flugor på smällen och ta med mig alvedon från föräldrarna och glömde såklart bort det, virrpanna som jag är. När jag kommer tillbaka frågar hjärtat om jag har hämtat alvedon varpå jag säger nej, jag glömde. Och sen blir han sur. Och sen skriker han och jag frågar om han aldrig har felat nångång, och glömt något. Det svarar han inte på, utan hittar nåt annat att gapa om istället. Jag säger att jag kan åka hem och hämta voltaren som ligger hemma, men det vill han inte veta av för nu har han ju ändå haft ont i två timmar. Jag menar att det är väl bättre att jag hämtar än att han Fortsätter ha ont. Men usch nej, det är ju sååå synd om honom, och isf kan han inte fortsätta gnälla. Jag åker hem istället, för att bespara världen från ännu ett världskrig, får åka och hämta internet från A då hjärtat har mitt, och sen är jag alltså såå jääävla snäll att jag ÄNDÅ åker och hämtar voltaren, som jag ger till T eftersom han var utanför affären.
För att föreställa en vuxen människa är han jävligt bra på att ofta bete sig som ett barn. Suck.

I alla fall så sitter jag nu här hemma och ska snart sätta igång och plugga. Jag surar inte för jag har bestämt mig för att sätta mig över hans sura miner. Eller i alla fall försöka. Än funkar det rätt så bra. Han säger alltid att jag bär allt skit inom mig alltför länge, att jag har svårt för att glömma. Han verkar inte fatta att det är så det fungerar när man blir sårad. Eller det är så Jag fungerar, jag kan ju inte prata för alla. Men småskitet, det får ta  och rinna av mig som vatten på en gås. Livet är för kort för att ödsla energi på sånt skit.

I alla fall.. tentan.. det är lite svårt att koncentrera sig när man har världens mysigaste Milton bredvid sig, men vad ska man göra? Får ta och se om jag hittar nåt på nätet, och läsa lite i boken.
Hej sålänge!