Mitt i värsta trafiken, med värsta pms-humöret och skitledsen, ringer lillasyster och säger att Mix har dött. Där satt jag med en baguette i ena handen, mobilen i den andra och försökte köra bil, och så släpps en sådan bomb och jag lipade som fasen. Han var fasen den perfekta hunden. Han var så jävla snäll alltid. Han lekte så snällt med Milton när han var valp, stoppade in Miltons huvud i munnen och bar omkring på honom, medans jag trodde han skulle råka svälja honom. Han blev alltid så jäääävla lycklig när man kom hem där, skulle hoppa upp och hälsa och pep och var helt ifrån sig. Och det var ingen liten hund som hoppade. Hade han fått tillfälle, så hade han satt sig i ditt knä. Alla somrar när jag passade honom innan jag hade Milton, gick alltid och låtsades att han var min. Underbara svarta hårboll ♥
Jag lider med syster och hennes familj :(:(:(