Imorgon (torsdag) blir min prins 12 veckor gammal. Det är ju helt sjukt vad tiden går fort! Jag saknar tiden då han var yttepytteliten, samtidigt som jag älskar att se hur han utvecklas varje dag! Nu ikväll behövde jag inte göra något för att han skulle le mot mig, utan jag snackade med honom och fick världens flin tillbaka. En av gångerna försökte han göra ett ljud ifrån sig också, så det kom ett litet joller samtidigt; ett miniatyrskratt. Underbara lilla varelse ♥

Jag fick ett sms av min storasyster: Jag fick aldrig sagt det på julafton, men det var ju hemskt vad du klär att vara mamma .! Du var jättefin och det riktigt stråla om dig !!!
Tönt som jag är, så blev jag alldeles generad, haha. Jag och hjärtat diskuterade det imorse. Han sa att jag under hela graviditeten gick runt och sa att jag inte kommer klara av att ta hand om en bebis, hur gör man, tänk om det inte går, osv osv. Men nu är det precis som att du inte gjort något annat i ditt liv än att ta hand om barn sa han. Så himla gulligt. Men det är sant faktiskt.. så fort jag hörde Elias skrika, visste jag det jag behövde kunna. Det var precis som en pusselbit som legat och flutit runt i medvetandet, och när han kom till världen så lades den pusselbiten på plats.

Idag har han varit så snäll och kräkt ner mig flera gånger, så överallt jag går luktar det spya. Jag har inte haft tid att duscha heller, för han har inte velat ligga själv tillräckligt länge. Han har bara sovit korta stunder, då jag inte har kunnat ha honom på min mage hela tiden. Där ligger han dock nu, för han ville inte ligga i sängen och sova.

Imorgon väntas shopping!