Som så många andra för tidigt födda bebisar, fick lilleman en liten släng av gulsot. Hans värde låg precis över gränsen, så det är inget som är farligt eller så. Nu ligger han och solar på en liten matta, har gjort så i snart ett dygn och har ett kvar. Jag hoppas att värdena är bättre (bra) då, så slipper jag bekymra mig om det. Överskottet av de röda blodkropparna åker ut bakvägen, och han har verkligen gett mig blöjor att byta, så det måste ju funka.
Han matas med sond för att han är för liten för att orka amma så han får i sig tillräckligt. För att man ska få åka hem med sonden så att personal från sjukhuset kommer hem till en istället, så måste han ha ätit minst 10 ml vid två tillfällen på egen hand (check) och sen ska han ligga med ett andningslarm och ha 5 larmfria dygn med den. Detta betyder alltså att om han inte sätter igång och äter mer på egen hand, så kommer jag behöva stanna minst 5 dygn till. Detta ger mig fett med ångest för här är så jäkla tråkigt! Jag vet ärligt talat inte hur jag får tiden att gå. Jag vaknar var tredje timme för att förse lillen med mat och eventuellt byta blöja. Allt som allt tar det väl en timme. Detta betyder att jag sover 2 timmar åt gången, om jag har tur. Jag gnäller dock inte, jag känner inte att jag lider av sömnbrist ännu. Det hade ju kunnat vara värre. Men jag saknar min säng och att kunna slappna av så som man bara kan göra när man är hemma. Att kunna ta allt i sin egna lilla takt på nåt vis. Jag saknar min lille hund, kärlekssjuke Milton. Det ska bli skoj att se hur han reagerar på att ha fått en lillebror. Förmodligen blir han väl galet sällskapssjuk. Mer än vanligt. Jag saknar att ha tillgång till mitt älskade hjärta. Att sitta här gör att han måste komma till mig, vilket inte går hela tiden då han måste jobba och greja. Han sover här, men det är ändå inte riktigt samma sak. Hemma hade jag kunnat komma till honom istället. När man var redo för lite längre promenader.

Fast den lille bebisen är ju helt vansinnigt söt.. ♥