Idag var det dags för kontroll hos barnmorskan. Vi pratade lite om ultraljudet i onsdags, och hon sa att jag hade absolut inget att oroa mig för. Oron jag kände har gått över till oro för att lilleman kommer bli en liten person, och det är inte så kul. Hur manligt och roligt för självförtroendet är det liksom att vara 20 år 150cm? Men barnmorskan bara skrattade åt mina uttryck och sa att det har inte med saken att göra. Längden på det sättet har mer med arv att göra. De som föds för tidigt innan vecka 30 t.ex, växer ju ikapp som dom ska.
Ultraljudet visade också att lilleman låg med huvudet ner, men han tycks ha ändrat position igen. Hon kände inger huvud nere i magen, men däremot kände hon ett lite hårdare område till vänster om naveln, så att han nu i så fall ligger på tvären. Det kan ju i så fall förklara de hårda buffarna som jag känner på höger sida av magen till och från hela tiden. Hoppas att han får ont om plats snart, och lägger sig rätt, för jag orkar inte med en massa bök med vändningsförsök och grejer. Men.. med två jäkligt envisa föräldrar så är han väl ännu mer envis och ligger säkert kvar på tvären hela tiden.

Idag är det tvätt som står på schemat, ska ner och lägga i ny maskin nu. Sen ska jag försöka hålla ögonen öppna med ett serieavsnitt, men det känns som att jag kommer förlora den kampen :s