Hur fan kan man gå med på att skaffa barn och sen bara vara så jävla likgiltig när det kommer till.. allt? Jag ligger på soffan i vardagsrummet och kollar utbildningar medans Elias ligger och sover i vår säng, tillsammans med sin pappa. Jag hör hur Elias vaknar och börjar gnälla, för att sedan övergå till att gråta. Detta sker inom loppet av några sekunder. Jag tänker att det är lugnt, hans pappa är ju där. Ungefär 5 sekunder efter att han börjat gråta ringer min mobil och jag får frågan var jag är, för att Elias gråter. Jag sa till honom att han får ju gå upp och trösta honom, vara en pappa. "Det har jag gjort, jag har gjort allt och inget hjälper." Tänk då på att det rör sig om MAX 15 sekunder. Jag kommer in och säger att han får vakna och ta lite ansvar, varpå jag får frågan vad jag gör. Sitter och surfar lite, svarar jag, och han säger "Ja precis" och vänder sig om! Vadå "Ja precis?!" Är jag inte värd några minuter för mig själv när jag tar hand om Elias 24/7? Då har han fått för sig att jag alltid sitter framör datorn om dagarna, för Elias "sover ju ändå bara". Jo men goddag, för så är det ju verkligen. Jag är i alla fall där vid hans första leende, skratt, hans första vändningar, och så småningom säkert vid första krypandet, de första stegen, orden, ja allt. Bättre att försöka resa sig över allting och låta det rinna av en som vatten på en gås.

Funderar på om jag antingen ska packa ner Elias i vagnen och gå ut och gå medans det är fint väder, eller om jag ska försöka ta mig en vända till gymet.. Oavsett så borde jag börja i ena änden och få på mig och Elias kläder. Han är dock för söt i sin pyjamas ♥