Jag tror att jag är en riktig drömmare. Utan drömmar är man inget, känns det som. Det jobbiga med detta är bara att när jag är nere så får dessa jäkla drömmar mig att må sämre, istället för bättre. Jag älskar vintern och snön, men hösten med sitt jävla mörker och dystra väder är inget för mig. Jag blir alltid så nedstämd. Även om jag sen har samma drömmar så blir de dåliga istället för bra; "Varför är det inte så?" istället för "En dag blir det kanske så." Blä. Man får väl ta en dag i taget.

Igår fick jag ett sms som värmde så jävla mycket. Vi har inte träffats på flera år och ändå säger man fortfarande så snälla saker. Jag tackar. Det är nog dags att börja tro på sig själv lite mer.