När jag vaknade imorse (igår) så kände jag att jag inte bara kunde vara hemma med Elias, då Marie (f.d klasskamrat) skrivit till mig på facebook att han kanske hade RS virus. Jag läste på lite snabbt om det och det stod att det börjar som en vanlig förkylning för att sedan vandra vidare neråt och ge rosslig/slemmig andning och hosta. Jag jagade upp hjärtat ur sängen, pappa kom och hämtade Milton (jag vet inte vem av dom som blev lyckligast av att se den andre), och vi åkte iväg till barnakuten. Tydligen hade det stått i tidningen att där var överfullt med barn och att man fick vänta i flera timmar, men vi kom till ett ställe med kanske 5-6 mammor/barn och fick vänta i max 10 minuter. Förklarade vad problemen var och kvinnan såg själv som Elias fick kämpa med andningen. Satte på honom en manick som kollar syretillförseln i blodet och det värdet var inte så bra. Vi blev skickade till ett rum där han fick andas syrgas en bra stund, sedan skulle han få andas adrenalin för att vidga luftvägarna. Detta fick han göra två gånger utan något resultat, och sedan provade dom ventolin eller vad det nu hette, två gånger också det utan framgång.
De sa att om han fortsätter rossla så ville de lägga in honom mest för att följa upp och hålla koll på honom - bättre att ta det säkra före det osäkra. Han fortsatte att rossla och vi blev inlagda. Det enda ljuset jag ser i denna tunnel är att det inte blir lika länge som när vi låg på Neo. Den tiden jagar mig fortfarande psykiskt. Uscha.

(Detta skrev jag strax efter 24 inatt men glömde tydligen att publicera det. Såklart.)