Okej. Vi börjar med att det finns gränser. Det vet alla. En del skit förtjänar jag, absolut. Men när man vuxit på den lilla tid som gått, och inte alls är samma person. Man försöker, man Visar att man försöker, och man Tror att allt är bra. PANG! säger det sen ligger man där fullkomligt smackad halvt fördärvad.
Att det är DU som är orsaken till detta, verkar du inte förstå. Det är som att du inte kan ställa dig utanför din tankebubbla, och se på det opartiskt. Du sitter själv och säger att ja, jag kan förstå att du blir sur/upprörd/ledsen över det. Hur kommer det sig då att det ändå är jag som blir lidande? Det finns en gräns för hur mycket skit jag är villig att ta. En del kan jag gå med på, därför att det ska jag ha. Men när båda två säger att den gränsen är nådd, så är det fortfarande fel och det är fortfarande jag som blir lidande. Nu har jag däremot fått nog, nu räcker det. Och fan ta mig om jag inte är så pass stark att jag kan stå för det också. Gäller att hålla sig upptagen på alla möjliga håll.

Haha, idag råkade jag krocka lite med firmabilen. Men det var faktiskt inte så farligt, om man ser det skademässigt. Jag backade rätt in i en pelare och hela förbannade bakrutan small. Den gick i ungefär en triljon bitar. Inga problem dock, bilen är försäkrad och vi ska bara köra och lämna den imorgon.

Imorgon är det hoppning. Onsdagen är nog mina ljuspunkter i veckan, haha. Det är så jävla roligt att rida. Och skönt som fan att få komma ut i stallet och skita i allt annat skräp som är ens liv.
Och appropå skräp. Nu åker ta mig fan den jävla muren upp runt mitt stackars skadade lilla hjärta, cos ive had enough. Dags att lyssna på vad alla andra säger och gå vidare.