Häromdagen pratade jag med Mia i telefon och så sa jag till henne att jag skulle komma förbi med Milton en dag i veckan så att de kunde få sin "Milton-dos" innan fredag. Då säger hon "Alltså Dea.. det är fredag imorgon". Haha, snacka om att jag är förvirrad, jag trodde stenhårt att det var tisdag eller nåt sånt. Min hjärna har ställt in sig på att veckan har ungefär 20 dagar, haha. Verkar som att ordningscellerna i hjärnan blir rejält omskakande när man får en liten bebis.

Jag är så tokigt sugen att börja på babysim! Det är så klurigt bara.. man ska räkna deras ålder från ens egentliga BF, och barnets huvud måste vara helt stadigt. Åldern har han väl inne, eller om det är grönt i mars nångång, men hans huvud är ännu inte helt stadigt. Han hatar när man lägger honom på mage, han blir skitsur. Jag försöker bära omkring på honom i famnen så att han får lyfta huvudet så istället, men det är han inte heller helt sugen på.

Idag var vi på det nyöppnade Netto på Möllan, och fan vad det är överskattat. Ica Maxi är fortfarande den affär med bästa priser, plus att det är större och inte lika många idioter. Fick knappt handlat något som vi var ute efter, men kom ändå ut med tre påsar, haha.

Nu ska jag försöka få lilleman att somna!

Dessa dagarna spenderas i en otålig väntan på min vagn. Den skulle komma nu i början på veckan, men jag får ingen avisering om den kommit, förrän vid 17-18 tiden. Hoppas den dyker upp idag i alla fall!

Elias sover som en pärla på nätterna, minst 6 timmar efter sista målet så det är ju helt okej. Nu har han dock varit vaken en stund och blivit alldeles gnällig och skrikig pga trötthet så jag försöker få honom att somna. Tur att han inte är envis.. *host*

Hoppas på träning idag. I förrgår gick jag på min nyfunna vän i en timme och gjorde av med 1300 kalorier, tjo!  Det roliga är att jag märker skillnad, orkade mer och blev inte lika svettig trots att jag gick dubbelt så lång tid.

Kan ni fatta att det finns personer som orkar bråka om tomater? TOMATER?! Jag blir så jävla trött på detta skitet så jag snart inte vet vart jag ska ta vägen.

Det blev ingen träning idag för att jag lever med universums lataste karl.

Jag är verkligen bara så förbannat trött.

Det var på andra ultraljudet i september har jag för mig, som vi fick reda på att lillen i magen var aningen liten. Kvinnan som gjorde ultraljudet sa att det skiljde en halv centimeter från att vara för liten till att vara "normal". Hon sa att det förmodligen inte var någon fara men att de ändå ville ha lite extra koll så från och med då, skulle jag få komma tillbaka varannan vecka för att kolla läget. Nästa ultraljudtid var då den 22 september om jag räknat allting rätt, och då visade det sig att lillen var -22% tillväxthämmad. Läkaren som jag fick prata med sa att det var utom "farozonen" och han visste inte vad det berodde på. Han sa att det kune bero på för lite syre eller för lite näring, men han var inte helt säker då flödeskontrollen vi gjorde, inte visade något fel.

Nästa kontroll var den 6 oktober, och det tog en jäääkla tid. Där satt jag och svor över att svenska folkets skattepengar går till nya fartgupp istället för lite mer personal till sjukhusen. Jag var så galet trött att jag nästan somnade när jag väl kom in och lade mig på sängarna i de olika rummen. Flödeskollen denna dag tog lite exra tid. Kvinnan var inte alls pratglad, jämfört med den tidigare som gjort undersökningen, och hon sa aldrig vad hon gjorde eller vad det visade. Vi försökte väcka lilleman ett par gånger för att få mer exakta värden men det var ju lite lönlöst. Sedan kom det ett aningen sämre värde och hon fick kalla in en överläkare. Det sämre värdet kom dock aldrig tillbaka utan det låg och var jämnt hela tiden. Båda två trodde att det var en tillfällighet bara.
Sedan var det dags för ctg och medans jag låg där inne kom det in en annan läkare, som sa att överläkaren tyckte det var bättre att komma tillbaka för ännu en flödeskoll dagen efter, vid en annan tidpunkt då lillen kanske var vaken, och för att se så att det dåliga värdet bara var en tillfällighet. Jag blev genast orolig för jag var inte beredd på att liten skulle komma ut redan, så jag frågade henne vad hon trodde och trodde inte att det var någon fara, attt han säkert skulle få ligga kvar och bakas i ytterligare 5 veckor.

Dagen efter hade jag tid för flödeskoll 09.00. Jag tyckte att hjärtat kunde stanna hemma då han var trött, och för att det dagen innan tog så lång tid, och för att läkaren hade sagt att det bara var en extrakoll denna dagen. Flödeskollen gick undan och sen fick jag ligga uppkopplad till ctg:n i hundra år, kändes det som. På förra ctg:n låg hans hjärtslag på omkring 150 slag/minut och där började dom denna morgon också. Klockan tickade på och lilleman rörde sig inte så mycket, och därför fick jag ligga där så himla länge. Vid ett par tillfällen gick hjärtljuden ner till 110 slag/minut och det var sjukt obehagligt när det hördes. Det lät precis som att hjärtat höll på att stanna, så jag var tvungen att peta till ordentligt på magen varje gång, för att jag var rädd för att det skulle sluta slå annars. Vid något tillfälle kom en undersköterska in och sa att de pratade om att låta mig stanna kvar över dagen så jag kunde ligga uppkopplad till ctg:n. Jag frågade då om det var okej att åka hem först och lämna bilen och rasta hunden och sådär. Det trodde hon inte skulle vara några problem. Medans jag låg där funderade jag på att ringa hjärtat och väcka honom, men bestämde mig för att vänta tills de var säkra på om jag behövde stanna. Sedan kom barnmorskan in och sa att de hade bestämt sig för att utföra ett kejsarsnitt då de var oroliga att bebisen inte fick tillräckligt med syre. Ungefär vid "kejsarsnitt" forsade tårarna. Jag frågade henne om jag kunde åka hem och packa ner lite kläder och sådär, men det gick tyvärr inte, sa hon. "Vi måste snabba oss". Precis då ringer hjärtat och frågar hur det går, för han tyckte det tog lång tid. "De vill plocka ut junior nu! Vad fan ska jag göra? Jag är inte redo!" babblade jag på. Läkaren kom in under samtalet och berättade att de var oroliga för att bebisen som sagt inte fick tillräckligt med syre. Någonstans av någon, vid något tillfälle, hörde jag "navelsträngen runt halsen" men om de sa det till mig eller om det var spekulationer, det vet jag inte.

Jag fick ringa mamma i ren panik och be henne köra och hämta hjärtat så han kunde vara med, och samtidigt ta hem Milton. Jag vet inte hur många samtal jag ringde, eller hur panikslagen jag lät. Från pappa lät det ungefär "Jaha, ser man på" typ. Jag lipade hela vägen in på förlossningen, och de som satt i väntrummen för ultraljud och grejer, måste ju undrat vad som stod på.

Jag fick en flummig men trevlig barnmorska som försökte trösta mig med en kram, samtidigt som hon sa att det var bråttom. Samtidigt kom narkosläkaren in (jag trodde det var han som skulle plocka ut bebisen), så det första jag sa var "Ni tar mig ingenstans och ni låter min bebis vara tills min pojkvän är här!" och då flinade han bara. Han skulle bara berätta vad som skulle hända och sådär.
Jag fick sedan snabba mig med att duscha med nån speciell svamp med steriliseringsmedel på eller vad fan det var, på med fula sjukhuskläder och nättrosa, i med kateter (så jäkla äckligt), blev stucken två gånger i handen innan det blev rätt och nån kanyl åkte in, och sedan en i armen.
Mitt i all röra och stress uppenbarade sig mitt hjärta i dörröppningen och genast vart jag lugnare.

Jag rullades iväg och helt plötsligt låg jag i en operationssal. Det var fullt av människor där inne och jag fick lokalbedövning för att sedan få epiduralen. Hjärtat höll på att dö när han såg hur stor nålen var, men jag kände ingenting mer än att benen blev alldeles varma. "Funkar bedövningen om mina ben blir varma?" var tydligen ett klartecken för sen blev det fart på gubbarna! Alla rusade omkring och mina ben domnade mer och mer. Det var verkligen som när benet sover, den känslan hade jag fram tills jag inte kände något alls.

När de lagt snittet och var inne i magen och rotade, kändes det rätt obehagligt. Det rycktes och slets och drogs och jag gungade fram och tillbaka och frös som en tok trots att jag hade fått en värmefilt. Helt plötsligt känner jag hur det blir en enorm lättnad runt magen, som att flera kilo försvann och frågar direkt "Är han ute??". Då har han inte ens hunnit börja skrika än, men mycket riktigt så var han ute. Några sekunder senare hörs det ynkligaste och minsta lilla ljud som ska föreställa skrik, och jag blir lättad. Barnmorskan rusar förbi och visar mig i all hast nåt jättepyttelitet och blått som skriker. "Åh shit vad liten han är" är allt jag kan säga.

Jag sys ihop, mitt hjärta försvann med barnmorskan och jag fick vara själv i evigheter. Fick ligga jättelänge på uppvaket eller vad det nu hette, tills bedövningen försvunnit. Där låg jag och halvslumrade och fattade nog inte riktigt vad som hänt.
Till slut rullade dom in mig till lill-hjärtat och stor-hjärtat. Det var verkligen det minsta knyte jag sett! 45,5 cm lång och 2010gram.

    


Aningen rörigt kanske men minnet är inte helt klart :o

Jag smörjde på Salyvase häromdagen för att få bort hans mjölkskorv, och för att jag hade hittat en kam. Jag fick äckelkänslor i hela magen när jag pillade bort det, vet inte varför sånt får mig att må illa. Det är inte för att det är äckligt heller. I alla fall så gick nästan allt bort, men även hans hår mitt på huvudet, haha. Jag läste att man inte skulle bli förskräckt om håret lossnade, för det håret hade tydligen redan lossnat men hölls på plats tack vare mjölkskorven. Nu är han fjunig mitt på huvudet, men det växer väl till sig så småningom :)

I förrgår rann hjärtats bägare över, och han blev skitlack. Nu är det inte bara jag som är så jäkla trött på att bo här, och vill bo själv. Imorgon har jag tvättid men lär bli överkörd och inte få ett skit tvättat, då någon annan är viktigare. Sånt retar gallfeber på mig. "Men jag har skitmycket tvätt", jaha? Och det har inte jag? Jag får hålla ut lite till, tiden går ändå rätt så fort.

Kroppen min är alldeles trött. Jag har fortfarande inte särskilt besvärande träningsvärk, men den är ju ändå inte van vid att bli tränad, så den är liksom trött. Den behöver därför vila upp sig, och hur lätt är det med en liten som vill ha mat varannan timme? Hjärtats mamma ger honom hälften av mängden mat han vill ha för att bli nöjd, för att "han kräker mindre". När han sen kommer hem är han ju jättehungrig eftersom han levt på halv ranson mat i flera timmar, och så försöker han äta ikapp sig under natten. Men återigen - är det någon som lyssnar?

Nu är jag som sagt helt slut, och idag känner jag absolut ingen motivation till att gå och träna. Jag är dock rädd för att om jag stannar hemma en dag, så kommer det bli betydligt svårare att komma iväg igen sen. Om vi bara hade kunnat gå lite tidigare, så jag slipper stressa som en galning när jag kommer hem. För att det ska inträffa måste dock mannen ta och ändra sin dygnsrytm och det är inte det lättaste.

Imorgon blir min pärla 3 månader! Tiden har gått så jäkla snabbt. Det känns som att han alltid har varit såhär liten, men han är i själva verket dubbelt så stor som han var. Nu får han knappt plats i sin overall som han fick när vi låg på sjukhuset, och väl på sjukan så hade man kunnat få ner två stycken Elias i den istället. Hela han fick plats i luvan, typ :o

  

Hihi, han har blivit en liten tjockis :o

På måndag väntar efterkontoll för min del, och 3månaderskoll och vaccination för Elias :o

♥