Den absolut värsta tiden på hela året är här - hösten. Jag hatar att det blir kallt, för jag fryser så jävla lätt, och hela kroppen blir alldeles torr och irriterad pga kylan. Mina händer har redan varit torra i ett par veckor, med sprickor och så, och värre kommer det bli. Jag hatar att det blir mörkt så himla tidigt. Är det sen dåligt väder är det ju mörkt hela dagen, det blir aldrig sådär ljust som det måste bli för att man ska må bra. Bättre, i alla fall.

Av någon anledning är mitt hjärta så jävla sur och vrång hela tiden, och skriker på mig och lägger skulden på mig för allt som har gått fel, och för det hatar jag honom. I små små ögonblick hatar jag honom för att han är så förbannat trångsynt och aldrig inser när det är HAN som har fel. Sen ångrar jag mig sekunden senare och får dåligt samvete för att jag ens tänkt att jag hatar honom, för alla kan ju faktiskt ha dåliga dagar och vem ska man då ta ut det på, om inte på den som är precis bredvid? Jag gör ju likadant mot honom. Det går inte att bära det inom sig hela tiden. Alla kan ha dåliga dagar, det är bättre om man håller sig undan lite istället.

Idag red jag Petunia igen, med bättre resultat än i måndags. Idag gick det att trava i båda varven, i form mesta av gångerna men inte hela tiden. Galoppen gick också bra, och det brallades inte förrän mot slutet. Då tyckte hon väl kanske att fick räcka, och slog bakut så det stänkte om det. Fast hon var snäll och jag är nöjd :) Tror bara hon försökte testa mig i måndags.. se om jag satt kvar, eller om jag blev rädd när hon brallade, bara för att försöka ha mig lindad runt hoven och kunna göra lite som hon själv känner för  - men icke :)

Som vanligt svälter jag. Så jävla jobbigt att vara hungrig. Men slå upp "Envis" i ordboken så hittar ni en bild på mig bredvid ordet :)