Idag är dagen då Elias egentligen var beräknad att titta ut. Jag undrar om tiden hade gått lika fort om han var kvar i magen. Förmodligen inte. Jag undrar även om han hade legat kvar hela tiden, om han kommit tidigare eller om jag fått gå över tiden.
Jag känner mig lite snuvad på halva graviditeten. Inte på antalet månader, utan på upplevelsen. Under hela tiden gick jag och vart så jävla orolig inför förlossningen, hur jag skulle få ut honom, om han ens skulle få plats och för att inte snacka om smärtan. Jag är tokigt smärträdd och min smärttröskel är inte alla gånger så hög. Men nu såhär i efterhand känner jag att jag hade ändå velat uppleva det. Visst - värsta smärtan en kvinna nånsin upplever i hela sitt liv, men i samma mikrosekund bebisen är ute så har man glömt det. Jag vill också uppleva det. Nu får jag se fram emot nästa bebis, och hoppas på att den ligger kvar där inne hela graviditeten. Jag vet inte om det var fel på min livmoder eller moderkaka eller vad de nu sa, som gjorde att han inte fick tillräckligt med näring/syre eller att flödet var dåligt, men vad det än var så sa dom att det kunde vara ärftligt och att det kunde inträffa med nästa barn också.
Bra att jag fortfarande inte har koll på varför de tog ut honom, vad det var för fel och var någonstans felet var, som gjorde att kontrollerna inte visade 100%.

Men jag har min underbaring i alla fall, och det är jag jävligt glad över. Han är helt perfekt!