Jag fick nog tag i jordens mesigaste hund när jag köpte den söta lilla valpen för snart 4 år sen. Idag skulle Elias presenteras för Milton, då jag inte vill kasta in en bebis i den värld som består av rädsla för att bli övergiven, svartsjuka och kärlek. Lika säker som jag är på att Milton aldrig skulle göra något mot bebisen, lika mycket vet jag att det lätt kan slå slint. Kelar jag med en annan hund, kommer han och trycker sig mot mig och ska verkligen försäkra sig om att jag vet att han fortfarande finns.
I alla fall blev Milton superglad när vi kom, men märkte direkt att det fanns något annat med. Mamma fick (äntligen) hålla i Elias, som hon tjatat om sen dag ett, hihi. Och mesen Milton.. han var så jävla nyfiken på vad det var för ett litet knyte mamma hade i famnen, men han var samtidigt lika rädd så han vågade sig knappt fram. I hans starka ögonblick tog han sig så långt fram att han i alla fall kunde lukta lite på huvudet, men då hängde baktassarna nästan i luften, haha. Han är så himla rolig. Får hämta hem honom imorgon, men då blir det i alla fall ingen chock. Och sen kan han komma underfund med vad det lilla är, i sin egen takt :)

Annars känner jag mig som en känguru. Lilleman ligger på min mage och sover gott. Jag orkar inte resa mig ur sängen för att lägga honom i sin säng, efter att han har ätit. Försökte lägga ner honom bredvid mig men det ville han inte veta av. Funderar på om han ska sova bredvid mig inatt, det är sånt jävla meck med att ta sig ur sängen på natten när han ska äta.. fast jag måste ändå upp och byta blöja på honom, så jag vet inte.. ska fundera lite på om det går på nåt smidigt sätt. Fryser som en idiot gör jag när jag vaknar också, hemskt jobbigt är det. Det är nog det värsta, inte att avbryta sömnen för att sätta sig och leka ko, utan för att det är så jävla kallt :s

Aja, nog snackat. Skulle kanske ta mig en tupplur medans jag kan..