Det var på andra ultraljudet i september har jag för mig, som vi fick reda på att lillen i magen var aningen liten. Kvinnan som gjorde ultraljudet sa att det skiljde en halv centimeter från att vara för liten till att vara "normal". Hon sa att det förmodligen inte var någon fara men att de ändå ville ha lite extra koll så från och med då, skulle jag få komma tillbaka varannan vecka för att kolla läget. Nästa ultraljudtid var då den 22 september om jag räknat allting rätt, och då visade det sig att lillen var -22% tillväxthämmad. Läkaren som jag fick prata med sa att det var utom "farozonen" och han visste inte vad det berodde på. Han sa att det kune bero på för lite syre eller för lite näring, men han var inte helt säker då flödeskontrollen vi gjorde, inte visade något fel.

Nästa kontroll var den 6 oktober, och det tog en jäääkla tid. Där satt jag och svor över att svenska folkets skattepengar går till nya fartgupp istället för lite mer personal till sjukhusen. Jag var så galet trött att jag nästan somnade när jag väl kom in och lade mig på sängarna i de olika rummen. Flödeskollen denna dag tog lite exra tid. Kvinnan var inte alls pratglad, jämfört med den tidigare som gjort undersökningen, och hon sa aldrig vad hon gjorde eller vad det visade. Vi försökte väcka lilleman ett par gånger för att få mer exakta värden men det var ju lite lönlöst. Sedan kom det ett aningen sämre värde och hon fick kalla in en överläkare. Det sämre värdet kom dock aldrig tillbaka utan det låg och var jämnt hela tiden. Båda två trodde att det var en tillfällighet bara.
Sedan var det dags för ctg och medans jag låg där inne kom det in en annan läkare, som sa att överläkaren tyckte det var bättre att komma tillbaka för ännu en flödeskoll dagen efter, vid en annan tidpunkt då lillen kanske var vaken, och för att se så att det dåliga värdet bara var en tillfällighet. Jag blev genast orolig för jag var inte beredd på att liten skulle komma ut redan, så jag frågade henne vad hon trodde och trodde inte att det var någon fara, attt han säkert skulle få ligga kvar och bakas i ytterligare 5 veckor.

Dagen efter hade jag tid för flödeskoll 09.00. Jag tyckte att hjärtat kunde stanna hemma då han var trött, och för att det dagen innan tog så lång tid, och för att läkaren hade sagt att det bara var en extrakoll denna dagen. Flödeskollen gick undan och sen fick jag ligga uppkopplad till ctg:n i hundra år, kändes det som. På förra ctg:n låg hans hjärtslag på omkring 150 slag/minut och där började dom denna morgon också. Klockan tickade på och lilleman rörde sig inte så mycket, och därför fick jag ligga där så himla länge. Vid ett par tillfällen gick hjärtljuden ner till 110 slag/minut och det var sjukt obehagligt när det hördes. Det lät precis som att hjärtat höll på att stanna, så jag var tvungen att peta till ordentligt på magen varje gång, för att jag var rädd för att det skulle sluta slå annars. Vid något tillfälle kom en undersköterska in och sa att de pratade om att låta mig stanna kvar över dagen så jag kunde ligga uppkopplad till ctg:n. Jag frågade då om det var okej att åka hem först och lämna bilen och rasta hunden och sådär. Det trodde hon inte skulle vara några problem. Medans jag låg där funderade jag på att ringa hjärtat och väcka honom, men bestämde mig för att vänta tills de var säkra på om jag behövde stanna. Sedan kom barnmorskan in och sa att de hade bestämt sig för att utföra ett kejsarsnitt då de var oroliga att bebisen inte fick tillräckligt med syre. Ungefär vid "kejsarsnitt" forsade tårarna. Jag frågade henne om jag kunde åka hem och packa ner lite kläder och sådär, men det gick tyvärr inte, sa hon. "Vi måste snabba oss". Precis då ringer hjärtat och frågar hur det går, för han tyckte det tog lång tid. "De vill plocka ut junior nu! Vad fan ska jag göra? Jag är inte redo!" babblade jag på. Läkaren kom in under samtalet och berättade att de var oroliga för att bebisen som sagt inte fick tillräckligt med syre. Någonstans av någon, vid något tillfälle, hörde jag "navelsträngen runt halsen" men om de sa det till mig eller om det var spekulationer, det vet jag inte.

Jag fick ringa mamma i ren panik och be henne köra och hämta hjärtat så han kunde vara med, och samtidigt ta hem Milton. Jag vet inte hur många samtal jag ringde, eller hur panikslagen jag lät. Från pappa lät det ungefär "Jaha, ser man på" typ. Jag lipade hela vägen in på förlossningen, och de som satt i väntrummen för ultraljud och grejer, måste ju undrat vad som stod på.

Jag fick en flummig men trevlig barnmorska som försökte trösta mig med en kram, samtidigt som hon sa att det var bråttom. Samtidigt kom narkosläkaren in (jag trodde det var han som skulle plocka ut bebisen), så det första jag sa var "Ni tar mig ingenstans och ni låter min bebis vara tills min pojkvän är här!" och då flinade han bara. Han skulle bara berätta vad som skulle hända och sådär.
Jag fick sedan snabba mig med att duscha med nån speciell svamp med steriliseringsmedel på eller vad fan det var, på med fula sjukhuskläder och nättrosa, i med kateter (så jäkla äckligt), blev stucken två gånger i handen innan det blev rätt och nån kanyl åkte in, och sedan en i armen.
Mitt i all röra och stress uppenbarade sig mitt hjärta i dörröppningen och genast vart jag lugnare.

Jag rullades iväg och helt plötsligt låg jag i en operationssal. Det var fullt av människor där inne och jag fick lokalbedövning för att sedan få epiduralen. Hjärtat höll på att dö när han såg hur stor nålen var, men jag kände ingenting mer än att benen blev alldeles varma. "Funkar bedövningen om mina ben blir varma?" var tydligen ett klartecken för sen blev det fart på gubbarna! Alla rusade omkring och mina ben domnade mer och mer. Det var verkligen som när benet sover, den känslan hade jag fram tills jag inte kände något alls.

När de lagt snittet och var inne i magen och rotade, kändes det rätt obehagligt. Det rycktes och slets och drogs och jag gungade fram och tillbaka och frös som en tok trots att jag hade fått en värmefilt. Helt plötsligt känner jag hur det blir en enorm lättnad runt magen, som att flera kilo försvann och frågar direkt "Är han ute??". Då har han inte ens hunnit börja skrika än, men mycket riktigt så var han ute. Några sekunder senare hörs det ynkligaste och minsta lilla ljud som ska föreställa skrik, och jag blir lättad. Barnmorskan rusar förbi och visar mig i all hast nåt jättepyttelitet och blått som skriker. "Åh shit vad liten han är" är allt jag kan säga.

Jag sys ihop, mitt hjärta försvann med barnmorskan och jag fick vara själv i evigheter. Fick ligga jättelänge på uppvaket eller vad det nu hette, tills bedövningen försvunnit. Där låg jag och halvslumrade och fattade nog inte riktigt vad som hänt.
Till slut rullade dom in mig till lill-hjärtat och stor-hjärtat. Det var verkligen det minsta knyte jag sett! 45,5 cm lång och 2010gram.

    


Aningen rörigt kanske men minnet är inte helt klart :o