Jag kämpar så in i nordens med mig själv att jag tror jag snart går sönder. Det är så jäkla jobbigt och jag känner hur jag kommer närmre och närmre bristningsgränsen. Snart får det räcka.

När jag känner hur jag helst av allt vill gå och lägga mig under täcket och gråta floder, så kastar jag ett öga på Elias och får ett tandlöst leende mot mig direkt, och det är allt som krävs. Han värmer mitt hjärta och får mig att kämpa vidare. Jag kämpar inte längre för min skull utan för hans skull. Han är den enda som spelar någon roll.