Mitt djurhjärta ställer verkligen till det för mig. Förra sommaren hittade jag en hund ute på 101:an när jag körde hem från jobb. Den sprang i motsatt riktning efter en annan bil. Jag tänkte inte så mycket utan stannade direkt och hoppade ur. Hittade sen hunden bakom bilen, och jag var snabb med att lyfta in den. Stackaren flåsade som fan, och var skitvarm. Tro fan det mitt i sommaren, i full fart efter en annan bil. Ringde polisen men de hade inte fått in nån anmälan. Vet inte hur många dagar det tog innan polisen ringde mig och sa att de fått in en anmälan som stämde med min beskrivning, tror det var tre. Fattar ni, tre dagar innan de ringde polisen?! Hade Milton smitit så hade jag ringt direkt när jag märkte att han var borta.
Fick prata med halvt otrevliga ägare, lämnade hunden till deras vän här i stan, som blev skitglad. Han lovade dyrt och heligt att säga till att ägarna skulle ringa och säga tack. Än idag väntar jag på det samtalet. Otacksamma jävlar.
I lördags var det sen dags igen. Fick höra att någon hade en rottweilervalp som de inte kunde/ville/tänkte ha kvar, utan tänkte bara lämna den nånstans. Ungefär som sopor. I mitt hjärta och i min värld finns inte tanken att vända ryggen åt en individ i nöd. Skulle den lufsiga, klumpiga och lite småtjocka valpen hamna hos gud vet vem, om ens det? Icke. Han fick följa med hem! Milton som för det mesta är rädd för alla hundar större än han själv, klickade direkt med klumpen. Han är så jävla go, jättekelig, klumpig och förbannat lat, haha. Han får bo hos oss i väntan på att någon lämplig person (förhoppningsvis min bror) dyker upp och kan ta hand om honom. Jag har inte tid med Milton, Elias och att uppfostra en valp. Men söt, det är han :p

Ikväll har Elias fått inviga en pyjamas i stl 74, tycker det mesta i stl 68 sitter lite trångt nu. Han är bred om magen, men annars lång och smal. Fast bättre att det är lite stort än för litet. Ska se om jag kan investera i lite fler kläder till honom när barnbidraget trillar in.