Jag bryr mig inte längre (eller i alla fall just nu) om vem fan som läser detta eller inte. Jag står för varenda ord, men nu är jag så jäkla trött.

Tom är egentligen fel ord, då jag som vanligt är fylld med irritation och liksom.. trötthet. Eller jag känner mig uppgiven. Ja, vissa kan tänka att jag får skylla mig själv som fortfarande är kvar, men det är lättare sagt än gjort. Varför fattar jag inte, för jag vill inte mer.
Vad ska man med en person till som är med sitt barn i 2-3 timmar per dag? "Är med" är faktiskt att ta i, men i närheten av. Vad ska man med en person till som ska dela allt på hälften? Vars mening med att hjälpas åt med tvätten är att en tar ner barnet och den andra tvätten, så en får tvätta medans den andra passar barnet. Vars mamma hjälper med tvätten när personen är ensam och bor själv.''
En person som går och lägger sig 04 på natten, trots att han vet att barnet vaknar mellan 07-09 och har sovit färdigt? Som blir sur när man ber honom ta hand om barnet för att du själv är så jävla trött eller vill sitta och äta frukost i lugn och ro, för en gångs skull. En person som sedan fortsätter sova tills klockan är 14. Som är så jävla lat och inte gör ett piss, lovar saker som sedan skiter sig, allt pga denna äckliga lathet. Som blir sur på en för att man hela tiden är sur och vrång, och inser inte varför man är såhär. "Vadå, du är väl Superwoman?" Nä, verkligen inte.
Jag är så jävla trött på det, och snart rinner min bägare över igen, och då får det fan vara. Jag bryr mig inte om han får bo hos sin mamma sålänge, passning till Elias får ordnas så jag kan jobba, han kanske kan prova på att vara pappa för en gångs skull.

Jag äcklas av det, det är så jävla omanligt så det finns inte ens ord att beskriva det. Men framförallt, hur kan man INTE vilja vara pappa till sitt barn? Hur kan man inte vilja umgås med barnet alltid? Hur?